E

Vår i göteborg.

________________________


Jag vet att jag möter dagar när jag ser dimmigt.
Jag vet att jag möter dem med förvirring, nästan med frustration och
med bitterhet. Det smakar surt.

Hur kan något som är så ingjutet i eld ramla av som en lätt fjäder på temporärt besök?
Hur kan jag ha trott att något som har varit så ingjutet plötsligt upphör att existera?
Eller, hur kan jag tro att något så djupt implementerat plötsligt skulle sluta existera?

Mötte en vän.
En som jag minns jag själv peppat, uppmuntrat och kämpat för att ge hopp.
Hopp om en dag som går att fånga och tro på en morgondag.
Den personen var den som sa samma ord till mig nu.

Att kapitulera.
Och våga vara älskad.

Även när allt annat faller.