Att vara blå och vit
Jag har varit på bio.
Max Manus är en film om Max som var norsk motståndsman under andra världskriget.
Denna man deltog även i Finska vinterkriget.
F i n s k a
v i n t e r k r i g e t ...
18 bokstäver som gör lite motstånd i mig.
När slutscenerna var på ingång på biografen blev allt det där som min farmor berättat med tårfyllda tindrande ögon så sant, så konkret, så påtagligt.
Alla korten låg på bordet och vid den tidpunkten när eftertexterna började rulla kom en oundviklig ström av tårar.
Känslor som infiltrerat sig genom hennes personliga berättelser om tiden som lotta under krigen kom upp till ytan.
Vilka hjältar
Tacksamhet skulle kunna vara ett ynkligt ord i att försöka förklara vad jag känner för mitt finska arv.
Det finns mycket negativa inslag i livshistorier fyllda av blod, svett och tårar. Det går inte att förneka, det är heller inte det jag är ute efter. The truth shall set you free.
Jag tror dock att ljuset-övervinner-mörkret-teorin är sann. Och vad vore inte mer konkret än dessa 1800 vita soldater som stred för land och rike i slaget vid Suomussalmi, med en enastående seger över 40.000(!) ryssar.
Starka saker. Farmors skildring av 105 dagar i krig. Max Manus skildring på att befria Norge.
Min farmors far: Edvard Napoleon Candelin
Apropå finnar i Sverige
Läste i Marcus Birros frus blogg om varför finnar emigrerade till Sverige. Hon skriver så färgrikt som: "Vi var tvungna att agera så att vi inte skulle få ett u-land som granne. Dessutom ville vi dela med oss av våra kunskaper om mobiltelefoner, design, arkitektur och mycket annat..."
Jag tror att jag ser ett leende nu.